Då man går och småmyser och ler åt världen. 

Känslan då man bestämt sej för att faktiskt sätta fart och förändra livet. Kände att jag behövde fatta dom besluten efter min dipp igår. 

Och idag gick startskotten och det känns toppen !!

Tänker inte sitta och va något jävla offer längre utan de besluten jag fattar är de som kommer ta mej dit jag vill. 

Idag blev det enkel mat.. för Jullan och jag tog med oss filt och packning och gick ut i solen och njöt. 

Va inte alls fel kan jag säja. 

Påvägen hem stötte vi ihop med grannen över och hade ett trevligt samtal , och hon hälsade oss välkomna .

Sen skulle ju godisråttan ha sitt lördagsgodis , så det blev en promenad till upp till hemköp på stora torget. 

Handlade lite smask åt illern göran oxå. 

Sen hamnade vi i soffan och kikade på Grimm.. ja jag höll på att somna. Livsfarlig den där divandelen. 

Nu börjar solen sänka sej sakta men säkert över Linköping och jag hamnade på balkongen .

Allt blommar , fåglar kvittrar och det är bara så gött.

Jordgubbar och smultron på balkongen är ju inte så himla galet. 

Nu ska jag iallafall försöka att hålla i den här känslan jag har och göra det allra bästa jag kan av livet   

Det är då ingen som behöver sjunga den låten för mej, tyvärr något jag är fullt medveten om. 

Känns bara så jävla hopplöst allt .

Nä jag vet .. man ska inte tänka så jävla mycket men det gör man ju ändå .

Vill ju liksom inte vara ensam , är inte gjord för att va ensam. Men tydligen så är jag så jävla hopplös att leva med . 

Tro inte nu att jag sörjer för mitt äktenskap för det gör jag INTE !!!

Det va nog egentligen ganska tidigt jag förstod att det inte skulle hålla föralltid, men det tog slut fortare än vad jag trodde med. 

Jag vet att jag är envis och vill ha saker gjorda på mitt sätt. Men det kanske beror på att jag blev mamma tidigt och att jag hela tiden fått kämpa.. kämpa mot socialen (för man va ung mamma), kämpat mot pappan (åt unge 1) .. och för att jag då skulle va trygg och säker så va jag ju tvungen att va hundra på att allt va som det skulle. 

Och den jag kunde lita på var mej själv. 

Och tyvärr sitter väl det där i. Men visa mej att saker blir gjorda på andra sätt så kan jag lova att jag mer än gärna släpper vissa saker. 

Är ju inget maniskt beteende direkt .. bara bullshit. 

Och nu helt plötsligt så är man snart 40 och jag har inte kommit någonstans . 

Är fortfarande ute o virrar runt och det vill jag ju inte.

Vill ju bara hitta min plats. Min plats där jag och Julia kan få vara oss.. bli älskade, få älska, skratta, gråta och må bra. 

En jävla lala dröm 

Nu sitter man i soffan igen .. 2 blåsor på vardera häl efter en långpromenad för att visa Julia hur man lättast tar sej till skolan. 

Satt och tog mej en bacardi o cola och fick reda på att söta mimmi var i trädgårdsföreningen och rumlade runt. 

Så jullan o jag gick dit o babblade en stund. 

Nu åter hemma och vilar mina stackars fötter ... och satt mej ner och funderade lite på kärleken och livet.

Känns hopplöst allting just nu. 

Vill bli kär /vill inte bli kär 

vill lita på någon igen / vill ABSOLUT inte va korkad och lita på någon igen. 

Man borde kanske inte ens tänka tanken eftersom jag varit singel i hela 1 månad snart. 

Men samtidigt så funderar man ju .

Äsch skitsamma... ingen som läser detta skit ändå.